ATT STÅ UPP FÖR SIG SJÄLV
Idag när jag tog bussen hem gjorde jag något jag ofta gör. Jag tog ett säte långt bak, satte mig längst in mot fönstret, lade mina ägodelar i sätet intill mig och satte mig lutande mot fönstret bakom mig med uppkravlade ben på sätet intill mig. Det är något jag gjort sedan sjunde klass då jag började åka buss och lade märke till att många resenärer gjorde likadant.
Visserligen kollar jag alltid hur många som går på och sparar alltid ett säte om det skulle behövas, men idag var det inte så pass många som åkte med så att jag behövde lämna plats.
Anledningen till att jag sätter bena tätt intill mig är för att jag ofta mår illa när jag åker buss och har på så sätt kommit på ett smidigt sätt att stödja magen så jag slipper få kväljningar.
Bussen hade bara åkt någon kilometer när jag hörde någon som grymtade: ”sluta upp med det där”. Till en början förstod jag inte att det var till mig, men när gubben till vänster om mig vinkade åt mig och sa att jag skulle ta ned fötterna förstod jag. Till min förvåning gjorde jag exakt som jag blev tillsagd utan några större invändningar (en bitchblick fick han allt!).
Nu i efterhand är jag nästan lite arg på honom och hur han behandlade mig. Det finns inga regler om att man inte får ha fötterna i sätet bredvid. Han behandlade mig som om han var en polis och jag endast en liten barnunge som inte hade något att säga till om. Dessutom är jag arg på mig själv över att jag inte sa ifrån! Jag skulle lätt kunna ha sagt: ”Nej, du bestämer inte över mig”. Att det ska vara så svårt att stå upp för sig själv…