KRÄNKT
Jag har tagit hela eftermiddagen att försöka lugna ner mig. Det har inte gått något vidare... Jag måste helt enkelt få ut det här ur mitt system. För er som inte vill läsa en arg text kan genast hoppa till sista stycket eller skippa inlägget över huvudtaget.
Åh, jag är så sur!
Idag när jag kom hem tänkte jag att det skulle vara så himla skönt att få sova i en timme då jag bara fått 4 timmars sömn inatt (p.g.a. att jag hade andningsproblem) och sedan skulle jag plugga. Då jag kliver in på mitt rum upptäcker jag att hela mitt rum är upp- och nedvänt. Jag trivs i den miljö som jag brukar ha i mitt rum och att min mamma ska rota igenom alla mina saker gör inte att jag känner mig lycklig över hennes åstadkommelse. Tvärtom, jag känner mig så himla kränkt.
Som för många andra tonåringar är mitt rum ett ställe där jag kan vara mig sjäv och fundera över livet och universum. Mitt rum är mitt fort, alla mina personliga saker. Jag har inga direkt hemliga saker på mitt rum, men det är inte heller så att jag inte har det. Jag tror inte min familj inser hur mycket jag gömmer från dem, och det är väl inte så konstigt med tanke på det sättet som de behandlar mig, som ett barn!
När man är tonåring är de alltid de där små växlingarna. När föräldrarna vill ha hjälp är man nära på vuxen men när man själv vill få ut något av det är man inte ens i närheten av myndighetsåldern. Frustrerande.
Främst min mamma klagar ständigt på hur jag inte meddelar henne om saker och att även om jag är äldre så har hon rätt att vara en del av mitt liv. Jag antar att det är så sant som det är sagt, men på samma gång, nej. Hon är redan en del av mitt liv. När inte jag får berätta saker själv utan att de har snokat omkring på min blogg eller i mitt rum känner jag att de redan vet om den privata Lisa. Enligt mig är det fel väg att gå, på det här sättet får de aldrig veta hur jag ser på saker. Allt de ser är soporna, golvet och de känslor jag skriver ut offentligt. En sak som jag tror de aldrig riktigt förstått är att jag gör det när jag är redo.
På samma gång som jag är arg och rent utsagt förbannad på mina föräldrar för tillfället vill jag dem inget illa. De är otroligt snälla mot mig, hjälper mig med läxorna om jag behöver hjälp och vi kan ha kul tillsammans. Men som den tonåring jag är vill jag ändå ha den där drömrelationen med mina föräldrar. Vem vill inte? Jag vill att de ska respektera mig och mitt privatliv oavsett storlek och när jag är redo för att släppa in dem ska de stå där med öppna armar och ta emot mig.
